Björn Wikström

Fäller du inte tårar gills det inte

Mattias Björk, Norrhavet

Detta kan vara den mest tidsenliga och mest "rätta" boken vi kan läsa i dagens samhälle. Den träffar så rätt i tiden att det känns i hjärtat.

Intresseanmäl dig för boken

    Björn wikstörm fäller du inte tårar gills det inte
    123727502_10157978574903019_1664132765654972424_n
    demo-attachment-47-about-me-2

    Född 1976 i Ystad

    Om författaren Björn Wikström

    Känslor måste få ta större plats i våra liv

    Björn är en författare som skapar sitt material utifrån tidigare erfarenheter, samtida analyser & reflektioner. Genom att gräva sig genom de egna perspektiven och analysera sin egna samtid har Björn här skapat ett dokument som fångar Vikten av olika perspektiv. Fäller du inte tårar, så räknas det inte är ett dokument Som både fångar, förundrar, förfärar och förändrar den som tar del av det. Ett tidsenligt dokument som förmedlar en nutida känsla för hur saker kan göras enklare genom ärlighet, öppenhet och reflektion

    Provläs boken

    Fäller du inte tårar gills det inte

    Jag lämnar skolan med lätta steg, äntligen slut, men även med det där knipet i magen, tankarna som snurrar. Hur är det där hemma? Jag följer asfaltsvägen som löper från skolan och hem. Min 8-årige pojkhjärna snurrar, av alla intryck, känslor och tankar. För varje steg närmare huset ökar knipet i magen, nu ser jag inte längre de gröna bladen och gräset. Känslan i kroppen blir bara tyngre och tyngre, som om jag vet att det är något på gång. Jag sneddar över gräsmattan bort till vår baksida. Jag tar vänster på cykelbanan och sedan höger upp för backen, mellan de gula 2-våningshusen. Uppe på toppen av backen svänger stigen svagt åt höger för att ansluta mot en vändzon. Där i vändzonen står den; Vit, med röda klisterdekaler på sidan och blåljus som blinkar på taket, bagageluckan står öppen. Jag fryser till is, i vad som känns som en evighet. Plötsligt öppnas entréport. Två ambulansmän kommer ut med en bår. Jag står alldeles stilla, håller tummarna, ber till gud att jag drömmer.Jag vaknar ur en dvala, som att något försöker väcka mig ur drömmen. 


    Drömmarna som följt mig hela livet. Drömmarna där Maran rider mitt bröst och vill förmå mig att ge upp. Men aldrig kommer jag att ge upp kampen om annat, kampen om att leva, kampen om att sträva.
    Det är först när jag ger upp strävan som maran vinner och det kommer jag aldrig att tillåta.
    Jag vaknar till av att något biter mig,hackar och pickar, som att de vill åt mitt innersta. Mitt kött och blod.
    Ur mina druckna ögon ser jag hur korparna  samlats runt mig och försöker penetrera mina, nu trasiga kläder. Deras asätande näbbar hackar snabbare och snabbare, när de inser att jag återkommer till medvetande.

    Intresseanmäl dig för boken